•• Buzan - armbryterska ••

Vi har stannat bilen för att tanka, vi har varit ute på sommarstället och var på väg hem. Det är storebror, jag, mamma och pappa. Jag tycker det är jäääääättespännande med bensinstationer, det luktar så gott...

Jag följer med pappa in och där i en korg ligger hon, min kompa, dockan som kom att bli min polare. Kompa hade gula långa flätor, platt fräkningt ansikte och polkagrisrandiga armar och ben.. Hon var såååå fin.

Naturligtvis gör jag det tjejer gör bäst när de vill ha något....
-Pappa, *ler och tindrar med ögonen* Kan inte jag få en docka. Snälla, snälla snälla!
-Nej, vi har inte råd.
-Men jag får ju aldrig nåt. Brosan får ju jämt saker. *darrar med underläppen*
-Så är det inte alls...
-Joooohoo, *nu rullar det jääääättestora krokodiltårar nerför mina kinder* Det är visst så. (Märkte ni att när inte knep 1 funka gick jag blixtsnabbt över på knep 2)
-Men sluta nu, säger pappa lite besvärat.
-Uhuhmmm..*ljud efter någon som hulkandes drar efter andan* .. Buhuuuu
-Ge hit dockan då, väser pappa.
*Jag slutar naturligtvis genast gråta och går och hämtar min kompa*
-Men herregud, dockan e ju dubbelt så lång som du. Du kommer ju snubbla och slå ihjäl dig om du ska springa runt med den där på armen.
-Nää..kommer jag inte alls det.

Jag älskar när det ringer på dörren och det gör kompa också. För hon ska givetvis hänga på när jag springer på mina små 3-åriga ben fram till ytterdörren. Jag når precis upp och kan öppna om jag ställer mig på tå och gör mig så lååååång jag bara kan.

Det var bara så att den här gången kom jag inte ända fram. Jag kom bara halvvägs ut i hallen , sen snubbla jag på kompas ben (men jag sa att det var mattans fel) , ramlade och hamna med ansiktet neråt.. fortfarande hållandes kompa i konstig krampaktigt ställning. Jag var helt knäpptyst. Mamma kommer ut och undrar vem det var...Ser mig ligga på golvet och suckar och är på väg fram till mig när jag ger ifrån mig den första av flera långa hysteriska illvrål.

Jag fick åka bil till sjukhuset och träffa en doktor. Han tittade på mig och fråga mamma vad som hänt.
-Jo, hon har ramlat och hon har jätteont i armen.
-Ja, men du vet, barn gråter alltid när de gör sig illa.
-Nej, inte min dotter.
-Jo, säger han och börjar klappa mig på huvudet, ALLA barn gråter.
-Men hör du inte va jag säger. Hon har ont i armen, den låg i en jättekonstig ställning och man får inte peta på den ens.
- Men snälla damen. Jag har haft en lång dag. Jag vet att detta går över. Åk du hem och bädda ner tösen så ska du se att hon mår bättre imorgon. (Fatta att doktorn fortfarande står och klappar mig på huvudet).

Tre dagar senare var mamma i upplösningstillstånd. Och vi gjorde ett nytt besök på samma sjukhus och fick träffa samma doktor.

-Hejsan, vad har hänt här då? *klappandet på mitt hvud sätter igång igen*
-Hon har ramlar och gjort illa armen. Mamma tror givetvis doktorn känner igen oss. Han tittar och klämmer lite på min arm och jag skriker och börjar gråta.
-Men, vad har vi här då. Den här är ju bruten. Varför har ni inte kommit in tidigare.
Mamma stirrar storögt på honom och säger.
-Jo, vi var här för tre dagar sedan, men du var så djävla upptagen med att klappa min dotter på huvudet att du kanske inte märkte oss?

Sen slet hon tag i mig och så gick vi till en annan doktor.

Kontentan är att jag är ruskigt svag i den armen och så fort det blir sånt här pissigt väder så gör den sig påmind och lika så den där doktorn.

BuzRösta • buzliv @ hotmail . com